Tre olika typer av orienteringskartor kan vara en Inomhuskarta över klassrummet, gymnastiksalen, samlingssalen och liknande rum eller en Utomhuskarta över närområdet till exempel trädgården, skolgården, parken, området runt friluftsgården och liknande platser eller en Stadskarta, som visar gator, kvarter, parker, vattendrag med mera. Utöver dessa tre huvudtyper kan man göra en fjärde grupp, som kan kallas Övriga kartor. Det kan till exempel vara buss-, bil- och tågkartor, vilka också är en typ av orienteringskartor, som man kan ha med sig på resan utan att för den skull använda dem för att hitta rätt men med avsikten att veta: "Var är jag? Vad heter nästa plats? Hur långt är det dit?"

Ju större skala desto fler detaljer

På en storskalig karta kan man visa många detaljer. Om man, för att ta ett exempel, gör en karta över köksbordet kan man säkert visa såväl tallrikar, glas och bestick som karotter, bordsduk och blom­kruka. Man kan egentligen få med samtliga detaljer! En sådan karta skulle kanske kunna bli i skala 1:7. Kartans storlek är A4-format. Om vi behåller A4-formatet, men försöker att få med staden eller stadsdelen på samma kartstorlek, blir givetvis skalan betydligt mindre. Antalet detaljer behöver dock inte bli färre, men´detaljerna´ är nu av karaktären gator, torg, parker eller kvarter. Det är mot denna bakgrund vi måste se, när vi ska försöka bestämma om olika karttecken.

Historik taktila kartor

Redan på 1700-talet kan man finna en dokumentation, som berättar om systematisk användning av kartor för personer med synnedsättning. Maria Theresia von Paradis (1759–1824), dotter till ett österrikiskt regeringsråd, blev tidigt blind. Hon skaffade sig dock anmärkningsvärda kunskaper i bland annat geografi, tack vare geografiska kartor för blinda.

Valentin Haüy (1745–1822), grundade ett blindinstitut i Paris 1789. Där fortsatte han utvecklingen av kartor för blinda. Då användes metalltrådar, snören och vaxtavlor som arbetsredskap. Vid 1900-talets början uppfanns en stansmaskin med olika symboler för stansning på dubbelvikt plåt. Man placerade pappersark mellan plåtskivorna, vilka sedan trycktes samman varpå mönstren präglades på arket.

1962 togs ett stort steg i utvecklingen. Vakuumformad plast kunde då användas vid framställning av taktila kartor. Själva gjutformen, matrisen, framställdes av masonit, snören, stift, textilt materiel med mera, för att ge olika strukturer åt reliefen.

Svällpapper och svällpappmaskin

I början på 1980-talet kom så en ny metod att göra kännbara kartor. Det var då som metoden med så kallade svällpapper arbetades fram. Svällpapper finns i olika storlekar. Ett svällpapper består av två olika skikt. Det understa skiktet är vanligt papper, medan det övre består av miljontals, mikroskopiska små plastkulor. För att framkalla själva reliefen behövs en svällpappsmaskin.

Om ett blankt svällpapper sätts in och köres igenom en svällpappmaskinen (Zyfuse -  se bilden) händer ingenting. Men om man har ritat en linje med en blyertspenna eller skrivit ut en karta på en skrivare på ett svällpapper och sedan kör igenom pappret igen reser sig allt som är svart. Det blir kännbart. De svarta linjerna, punk­terna eller ytorna tar åt sig mer energi än blanka ytor. De mikro­skopiska små plastkulorna som finns där påverkas då. De expanderar och blir större - de sväller - och kommer uppåt och blir kännbara.

Har man gjort kartan i datorn lägger man bara svällpappret i skrivaren och skriver ut. Svällpapperen kan också användas i en vanlig kopieringsmaskin, där exempelvis en karta kan kopieras in. Svällpapperet körs sedan genom svällpappmaskinen för att göra linjer, ytor och punkter kännbara. Många syncentraler och en del SRF-organisationer har säkerligen en svällpappmaskin som ni kan få använda för att skriva ut era kartor.

Svällpapper och svällpappmaskin kan idag beställas via www.irishjalpmedel.se eller skickas efter direkt från tillverkaren i England via www.zychem-ltd.co.uk till nästan halva priset.

Kartframställning: Kartor för personer med blindhet

Man kan göra en taktil karta antingen genom att rita för hand eller genom att använda det licensbaserade kartritningsprogrammet OCAD eller gratisprogrammet Open Orienteering Mapper.

Projekt VägVisaren