En ätstörning handlar inte bara om vad eller hur mycket man äter, utan ofta om känslor av otillräcklighet, kontrollbehov och självkritik. Den som drabbas kan vara alltför upptagen av vad som är nyttigt, oroa sig över sin kropp eller känna att man måste förtjäna maten genom att träna ännu mer. Även om det ibland börjar med en ambition att äta hälsosamt eller prestera bättre, kan det utvecklas till något allvarligare som påverkar både kroppen och det mentala välmåendet.

Inom idrotter som orientering, där prestation, uthållighet och kroppskontroll är centrala, finns risk att vissa tankemönster normaliseras. Det är inte ovanligt att unga idrottare börjar hoppa över måltider, undviker att äta i sällskap eller tränar mer än vad som står i schemat – ofta i det tysta.

– En vanlig myt är att alla med ätstörning skulle ha en låg vikt men det är verkligen inte sant. Det vanligaste är att man har en normalvikt eller lätt övervikt, säger Emma Forsén Mantilla.

Det är också vanligt att personer med någon typ av ätstörning upplever humörsväningar och sömnproblem och om man som kvinna har utebliven mens är det ett stort orostecken, betonar Emma.

Våga prata om känslan
Därför är det avgörande att vi vågar prata om vår egen och andras hälsa. Många drabbade drar sig undan, både socialt och emotionellt.

– De kanske slutar äta tillsammans med andra, börjar jämföra sina kroppar och klädstorlekar, eller pratar mycket om kost och kalorier, säger Emma.

Ledare, tränare och kompisar kan spela en nyckelroll – inte genom att komma med lösningar, utan genom att visa omtanke. En enkel fråga som "Hur mår du egentligen?" kan öppna ett samtal som gör skillnad.

– Jag hör ofta att utövare känner en rädsla för att bli avstängda om de tar upp problem de har, därför är det viktigt att förmedla att det inte alltid är fallet och att man kan föra en diskussion och anpassa upplägget utifrån problemen som personen har.

Det gäller också att fundera över hur vi pratar i gruppen. Kommenterar vi andras kroppar – även på skämt? Förmedlar vi att man måste träna extra för att förtjäna någon sötsak efteråt? Sådana kommentarer kan förstärka en osund syn på mat och kropp, särskilt hos den som redan är sårbar.

Ledarens roll
Som tränare eller vuxen i föreningen kan det vara bra att reflektera över sitt eget sätt att prata om kropp, mat och prestation. Att föregå med gott exempel, betona vikten av återhämtning och skapa en miljö där det känns tryggt att berätta om hur man mår – det är en del av ett långsiktigt förebyggande arbete. Lika viktigt är det att vara tydlig: vila är inte ett svaghetstecken, utan en del av träningen. Och att äta ordentligt är en förutsättning för att orka prestera.

– Att se varningstecken och känna igen problemen tidigt så att de inte hinner utvecklas för långt, är av stor vikt. Därför är det viktigt att vi är många med den kunskapen och att vi känner oss trygga i att prata om de här frågorna, säger Emma.

Det är inte alltid lätt att ta upp en oro – men det är nödvändigt. Att våga fråga, lyssna utan att döma, och visa att man finns kvar även om svaret blir ett avvisande, kan vara avgörande. Och om det behövs hjälp så finns det att få. Elevhälsa, vårdcentral och specialiserade ätstörningskliniker finns till för att stötta den som kämpar. Det går också att hitta kunskap och stöd hos Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar.

Att söka hjälp är ett modigt steg mot att må bättre. Och som medmänniska gör du skillnad, bara genom att visa att du ser, lyssnar och bryr dig.

– Man väcker inte den björn som sover genom att fråga och visa omtanke om björnen redan var vaken. Snarare kanske man sår ett frö som får personen att inse att något kanske inte står helt rätt till, säger Emma Forsén Mantilla.