SISTA VM-MEDALJEN? I somras var Helena Bergman (till höger) med i stafettlaget som bärgade ett VM-silver i Lettland. Bergman sprang förstasträckan, Karolin Ohlsson andra och Tove Alexandersson tredje. Nu slutar Bergman i Blågult.
Helena Bergman är en av världens genom tiderna främsta orienterare. Med bland annat 18 VM-medaljer har hon för alltid skrivit in sig i historieböckerna, men nu kommer 33-åringen att sluta i landslaget. 2018 kan mycket väl ha varit hennes sista säsong i Blågult, och det var verkligen en säsong som bjöd på höga berg och djupa dalar.
- Livet alltså! Att tillvaron skiftar hör till, men året som passerat har verkligen varit speciellt. Jag blev så glad när jag blev gravid i vintras, sedan obotligt ledsen när den graviditeten slutade i ett missfall just innan vårsäsongen drog igång. Jag hade inte trott att jag skulle tävla alls, och kände mig inte förberedd för fem öre. Dessutom tog missfallet hårt rent fysiskt, vilket gjorde utmaningen extra stor. Att kunna träna och tävla var ändå otroligt skönt, jag älskar ju orienteringen och det var verkligen fantastiskt att faktiskt få stå på startlinjen under året. Som att något i alla fall var som det brukar, trots att det var helt annorlunda. Året är ju långt ifrån slut, men jag kommer att se tillbaka på det med ödmjukhet inför hur saker kan bli, och tacksamhet för att jag haft så många fina personer runt mig som funnits där genom allt det här kaoset.
Trots i princip ingen försäsongsträning alls tog sig Bergman till VM i Lettland och var med och bärgade VM-silvret i stafett. En fantastisk bedrift - och nu är Ravinenlöparen alltså i väntans tider igen. Och hon har precis meddelat landslagsledningen att hon inte är aktuell för framtida landslagsuppdrag:
- Hela min säsong 2018 blev egentligen en bonus, jag trodde att jag skulle ägna året åt helt andra saker än orientering på högsta nivå. Nu när säsongen är slut så känner jag, liksom i fjol, att även om orienteringen fortfarande är fantastiskt roligt så finns det annat i livet. Dessutom är jag gravid och om allt går väl bli vi föräldrar framåt senvintern, så då tänker jag att det självklart kommer i första hand.
Hur känns det?
- Det känns en hel massa. Spännande, annorlunda, underbart, stundtals oroligt och nervöst. Mest fantastiskt att livet är så varierat och aldrig upphör att förvåna.
Och hur troligt är det att detta innebär slutpunkten för din landslagskarriär?
- Extremt svår fråga, jag tänker att det alltid är svårt att säga något säkert om ens liv på lång sikt. Jag vet inte alls hur tillvaron kommer te sig om ett halvår, mer än att jag tänker att idrotten kommer halka ner i vardagens prioriteringsordning. Jag tror kanske inte jag kommer springa fler mästerskap, men en ska aldrig säga aldrig!
När du ser tillbaka på din karriär – vilka är de starkaste bilderna som framträder?
- Alltså, jag har ett helt uppslagsverk av fenomenala ögonblick att se tillbaka på! Hos mig fastnar ofta ögonblick med starka känslor, både positiva och negativa sådana. Att springa mästerskap är ju en kavalkad av starka ögonblick, och att bara välja ut några få är supersvåra. Mest ser jag leenden på mina lagkamrater i olika situationer framför mig, underbara stunder både på tävling, träning och däremellan som jag aldrig kommer glömma.
Om det inte blir någon comeback i Blågult – vilken relation till orienteringen kommer du att ha framöver?
- Jag kommer nog alltid ha orienteringen nära på ett sätt eller ett annat. Så många av mina närmaste vänner finns i sporten, jag älskar att vara en del av min klubb till vardags, och jag vill fortsätta verka inom sporten som jag håller av så mycket.
Slutligen, varför har just du nått så långt i din karriär – vilka har varit dina främsta styrkor?
- Jag är extremt bra på att fortsätta älska det jag gör hur det än går, vilket gjort att jag tålt en massa skador och motgångar längs vägen men ändå velat fortsätta. Jag är superbra på att utvärdera var jag befinner mig, vad jag borde göra annorlunda och sedan ändra saker så att jag fortsätter försöka komma framåt och utvecklas. Jag gillar vardagen med hård träning och rutiner, jag tröttnar inte, tycker inte det är tråkigt och gillar att se progression steg för steg i träningsprocessen under vintern. Sedan tycker jag att det är så fantastiskt härligt och roligt fortfarande, så utmanande och svårt att jag alltid gör mitt allra bästa när jag väl står på startlinjen.
Förbundskapten Håkan Carlsson vill framför allt rikta ett stort tack till Helena Bergman:
- Helena har gjort så mycket för svensk orientering. Hon är en fantastisk person att ha i laget; hon är alltid omtänksam, peppar alltid sina lagkamrater och är ett stort föredöme på många sätt. Som orienterare har hon en bländande teknik och en imponerande förmåga att prestera, trots att hon ofta har ett stort tvivel inom sig. Nu hoppas jag att hon har det riktigt gott framöver och sedan får vi se ... man ska aldrig säga aldrig och Helena är alltid välkommen tillbaka.