Vid torsdagens medeldistans i Coles Bay tog sig Maria Magnusson för första gången upp på pallen i ett världscuplopp. Sävedalsorienteraren slutade trea bakom Tove Alexandersson och Mari Fasting.
Men trots det var 32-åringen inte helt nöjd med sin insats:
- Jag kände mig inte riktigt i form. Och grejen var att jag, främst i början av loppet kände mej otrygg eftersom att jag inte sprungit så mycket här, sedan kom jag in i det. Jag slog i knäet för ett par dagar sedan och har inte fått till det där tempopasset i terrängen som jag vill ha. Därför var jag var lite defensiv och ganska självkritisk något som i sin tur gjorde att jag inte missade så mycket, säger Magnusson som efter sin fina tekniska insats slutade trea.
- Jag fick kontrollerna på ett bra sätt. Det var inte defensivt hela tiden, men jag vet sträckor där jag tappat tid för att jag varit för försiktig. Och hemma hade det inte räckt lika långt. Men jag trodde redan när jag kom i mål att det skulle räcka till att vara bland de sex bästa. När det är så klurig orientering räcker det långt att springa rätt och det har jag gjort, säger Maria som tillsammans med det övriga svenska laget laddar för morgondagens långdistans.
Och Magnusson har själv en intern kamp med Albin Ridefelt.
- Vi tävlar om att ha bästa totalplacering på de här tävlingarna. Vi var båda 17:e på sprinten. Nu är jag tre placeringar före honom efter medeldistansen. Det är en kul extrautmaning; vi är samma typ av orienterare; nördtekniska, ler Maria som förra året slog till med sjätte plats på medeldistansen i EM.
Men när VM-truppen togs ut var Maria Magnusson på ”fel sida gärdesgården”.
- Det var en dryg och tråkig gärdesgård att sitta på resten av sommaren. Jag kommer att göra mitt bästa för att hålla mej på rätt sida om den nu. Mitt sikte är inställt på VM de två närmaste åren.
Och att vara på pallen i världscupen är väl knappast någon nackdel, eller vad tror du?
- Nej, så är det ju, men samtidigt är terrängen i Skottland väldigt annorlunda. Detta passar mej väldigt bra när det är så tekniskt. Medeln är den distans som jag tycker är roligast. Men jag tror att långdistansen i Skottland skulle passa mej bra. Det är ”ganska Göteborg”; tungt och och ”härjigt”, avrundar premiärbesökaren på världscuppallen.
