Detta är ett utdrag från en längre artikel ur Orienteraren #2

Regnet silar ned och det är några plusgrader i luften. Grått.

– Typiskt Edinburghväder, kommenterar förbundskapten Kalle Dalin. 

Vi är på plats på Söder i Stockholm och landslagslagstester väntar en fredagseftermiddag som uppladdning inför stundande VM i just Skottland.

Det går fort på den våta asfalten och för ovanlighetens skull springer Tove Alexandersson ”bara” in på en andraplats, slagen med fem sekunder av landslagskollegan Hanna Lundberg. 

Det är mycket folk ute runt banan och vid näst sista kontrollen skymtas fotografer, journalister, och en liten pojke. ”Tove” ropar han exalterat när hon närmar sig. Ögonen: stora som på ett barn inne i en godisaffär. Pojken skyndar vidare till sista kontrollen och sedan målet för att få en skymt av sin idol.

Trots att det är snålblåst och kallt tar Tove sig tid för en selfie och några ord med det lilla barnet.

 – Det är väldigt kul, framför allt med barn och ungdomar, att kunna inspirera dem till idrott och att hålla på med orientering. Speciellt när det är något färre barn, då kan man få kontakt med dem och inte bara stå och skriva tusen autografer.

-----

I dag bor Tove i Österrike stora delar av året och får vara nära bergen. Hon kombinerar som bekant flera olika sporter. Skidorientering på vintern, men även skidalpinism. Nästa vinter väntar en satsning på det sistnämnda.

Finns det inte en risk att det blir för mycket och du blir för sliten?

– Jag tänker att det är lite både och. Några år har det varit ganska tufft, när säsongerna har gått in i varandra. Men rent träningsmässigt så tror jag det bara är positivt just att kunna få ett litet avbrott från löpningen. Att inte bara springa hela vintern, att kunna träna ganska varierat. Och det tror jag också en anledning till att jag kunnat hålla en så hög nivå i så många år, att jag just inte har slitit ut mig med att bara träna på ett sätt. Om man vill bli bättre än alla andra, då tror jag att man måste gå sina egna vägar.

Och gått sina egna vägar, det har hon gjort.

Första stora segern kom redan som nioåring genom att vinna klassen D10 på O-Ringen i Uppland. O-Ringen är en tävling som Tove verkligen gillar och har plockat många segrar där genom åren.

Inte 19 år fyllda blev hon uttagen till landslaget och det blev succé. På VM var hon uttagen som reserv, men fick springa stafetten och åkte hem med ett brons.

 Året därpå vann hon sin första världscup och imponerade med två individuella silver på VM.

 – Det var extremt kul, jag utvecklades väldigt snabbt under den perioden. Och att hela tiden ha de bästa att jaga efter och att närma sig dem var en enorm sporre. Det var ju nästan som att för varje helg så blev jag bättre och bättre och tog ett steg närmare. Det var otroligt inspirerande och just den här känslan att det gick så fort också.

-----

Genom åren har Tove närmare 100 medaljer från JVM, VM och EM.

Blir du trött på alla guld och medaljer som du vinner eller vad betyder de för dig?

– Ja men lite så är det väl, jag har inte riktigt koll på hur många jag har. Jag samlar snarare på upplevelser än medaljer nu. 

Hon tar ett exempel.

– VM i Tjeckien när jag vann alla guldmedaljer där, det är definitivt det största jag gjort i orienteringen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, extra speciellt eftersom det där var det sista VM med fullt program, så jag tog verkligen sista chansen när den kom. Det var en otroligt häftig upplevelse. Men det har mer att göra med de här perfekta, riktigt bra loppen när det gäller som mest, som är det som lockar. Jag jagar känslan att ha verkligen fått ut allt av kroppen när allt står på spel.

På fredag börjar nästa resa inför att genomföra perfekta lopp, och förhoppningsvis stå överst på pallen under VM i Skottland.

Tävlingarna följer du i våra sociala medier, på orientering.se samt live på SVT.

Klicka här för att komma till hela artikeln (för prenumeranter)

Inte prenumerant ännu? Det löser du enkelt genom att klicka här. 

Bildtext toppbild: 
Tove Alexandersson är laddad under världscupen i Italien. Foto: Hugo Mattsson. 
Text: Tero Marjamäki.