Det sista steget i framställning av orienteringskartorna är också ett av de viktigaste. Den kartprodukt som slutligen används och ska tolkas av löparna är den tryckta eller utskrivna kartan på papper. Det är därför mycket viktigt att denna görs av personer med stor kunskap inom området. För att kartan ska vara så bra förberedd inför tryck som möjligt är det ett antal saker man behöver tänka på. En sammanställning presenteras nedan. Se mer med en demo på hur detta kan göras på följande film.

Rensa kartan och banfilen från onödigt innehåll

Det är viktigt att kartan och banfilen rensas från onödigt innehåll för att få administrera så få färger som möjligt. Kartan ska därför inför tryck, rensas från symboler och färger som inte används, samt från skräp som oidentifierade symboler och annat. 

Banfilen ska rensas från bakgrundsbilder och färger som inte används

Banpåtrycket och kartfilen ska slås samman

Tänk på att kartbilden också ska importeras till banfilen och att både kartans och banpåtryckets färger ska placeras i färgtabellen tillsammans. Därför innehåller den slutliga kartan också själva banpåtrycket som en del av kartbilden, inte bara som ett överordnat lager. Enligt IOFs färgordningstabell ska banpåtrycket placeras så att vissa symboler/färger hamnar ovanför det lila banpåtrycket och vissa hamnar under. 

Det gör att:

• Vit maskning under symboler bör undvikas. Åtminstone om maskningen definieras så den maskar bort tex både blått och brunt. Då kommer den vita masken inte få en placering i färgtabllen som är förenlig med placeringen av banpåtryck. Det vita får aldrig hamna ovanför banpåtrycket medan symbolerna i sig ska hamna ovanför. 

Färginställningarna ska ses över och anpassas för skrivaren

Förutom färgordningen i tabellen ska också själva färgtonerna ses över. Detta är dock i hög grad beroende av själva maskinen som används och dess "dagsform" därför behöver denna kalibrering oftast göras av utskrivaren. Men om de angivna värdena i normen följs blir detta arbete enklare då justeringarna är små. Läs mer under sidan för Hantering av utskrifter.

Ev. skapa PDFer eller andra format

Beroende på vem som ska skriva ut, vilken utrustning de använder, vilket ändamålet är mm, så skrivs kartorna ibland ut direkt från Ocad, ibland från exporterade PDFer för varje bana och ibland från andra program. Det beror på situationen. 

Vem gör detta?

I många fall erbjuder utskrivarna eller tryckerierna att göra dessa förberedelser av kartan, vilket de då också kommer ta betalt för. Detta kräver också att dessa personer är kunniga inom kartnormen och just orientering, vilket försvårar för nya tryckerier att slå sig in på marknaden. För detta behöver arrangören eller kartritaren göra detta arbete själv. 

Det här är en av de vanligaste frågorna vi får in till förbundet. Tyvärr har vi som förbund inte möjlighet att rekommendera laserskrivare. Det vi däremot kan göra är att informera om vad som är viktigt vid köp av en laserskrivare. Vi ger också exempel på laserskrivare som används av de personer som certifierats av förbundet för kartutskrifter.

Viktigt med "äkta" färgupplösning
Vid köp av en färglaserskrivare är det viktigt att den minst har den s k ”äkta” färgupplösningen 1200 DPI (dots per inch = pixlar per tum). Det är nödvändigt för bra höjdkurvor. Kontrollera noga, då det ofta är upplösningen för den svarta färgen som marknadsförs. Till exempel kan skrivaren marknadsföras som 2400 DPI eller 1200 DPI, men visa sig endast ha den upplösningen för den svarta färgen, medan den har så lite som 600 DPI för övriga färger.

Vad skiljer en dyrare skrivare från en billigare?
Ofta får man det man betalar för. De dyrare skrivarna har generellt bättre rastreringsteknik. Det betyder bättre linjeskärpa, inga moarémönster i sankmarker osv.

Vilka skrivare har de som är certifierade utskrivare?
Viktigt att notera är att den personliga kompetensen är minst lika viktig som skrivarens tekniska kapacitet.
Den tekniska kapaciteten är dock avgörande för att kunna bli certifierad till nivå 1.

Vanliga skrivare bland de som certifieras för nivå 1 är olika Xerox-skrivare som C60, 560 och 7800
Lågprisalternativ (under 30 000 kr) som tekniskt kan certifieras för nivå 2 är HP M55x och OKI C84x, där x är valfri siffra.

För kartutskrifter rekommenderas normalt ett obestruket papper på 100 g/m², t ex Xerox ColorTech. Ett bestruket papper, t ex G-Print, ska inte användas eftersom detta tappar färgen vid vikning.

För offsettryckning rekommenderas G-Print som är ett bestruket papper. Rekommenderad vikt är 115 g/m², även för kartor som är avsedda att vikas, t ex vandringskartor.

Läs mer under Papperskvalitet & plastfickor.

Under avsnitt 14.4 Karta i tävlingsanvisningarna står följande att läsa om kartor på tävling inom nivå 1:

//... Offsettryckt karta ska användas för skala 1:15 000. För karta i skala 1:10 000 eller större får digitalutskrift av certifierad färgutskrivare användas. Lista över certifierade färgutskrivare finns på SOFT:s hemsida.
...//

Alltså ska de klasser som använder skala 1:15000 på värdetävlingar inom nivå 1 ha offsettryckta kartor. Avsteg från detta kräver en dispens ifrån SOFT. Med tanke på att offsettryck fortfarande ger bättre utskriftskvalitet än laserutskrifter och en karta med hög läsbarhet är avgörande för den tävlande i orientering, så är det viktigt att offsettryck används för kartor i skala 1:15 000 vid värdetävlingar, men det är även en stark rekommendation att använda offsettryck även för övriga skalor vid värdetävlingar. Vi rekommenderar också att använda offsettryck vid tävlingar inom nivå 2-3 när läsbarheten är särskilt viktig, kartan är väldigt detaljerad eller när det är en mycket stor tävling.

För mindre upplagor och många kartutsnitt och banalternativ kan det bli dyrare med offsettryck jämfört med laserutskrift (färgutskrift), men skillnaden är inte så stor som den var i början av 2000-talet. För mycket stora upplagor av ett mindre antal banor är offsettryck lämpligt. 

För ett prisexempel vad det kan kosta att offsettrycka, se här.

För att mäta storleken på punkter och linjer på en utskrift används lämpligen en mätlupp med belysning, med 0.1 mm skala (man får skatta) och minst 10x förstoring. 

Exempelvis: https://optiska.se/butik/forstoringsglas-luppar/luppar-med-matmojlighet/matlupp-med-led-ljus-kimag-10-led-10x/

Kostnad
Timkostnaden ligger idag vanligen runt 430 kr, inkl. moms på 6 %. Vilket är en summa som bör pushas uppåt för vana kartritare. För hållbarhet så är det snarare lämpligare att vi framåt ritar mindre områden och till ett något högre timpris. Det är inte ovanligt att erfarna kartritare offererar timkostnader på 450 eller 500 kronor.  
Bilkostnad debiteras normalt med ca 35 kr/mil. Traktamente är inte förekommande, men logikostnad debiteras vid övernattning om inte klubben ordnar dito.

Tidsåtgången vid nyritning (rekognosering och renritning) varierar förstås beroende på vilken sorts karta som ska ritas (OL skog, OL sprint, MTBO eller SkidO) och på terrängens komplexitet, kupering och täthet.

OL
Med lasermaterial som grundmaterial kan det variera i storleksordningen 30-100 timmar/km². Där flacka tallhedar kan ta under 30h/km² medan kuperade och detaljrika områden med aktivt skogsbruk kan ta 100h/km² normalvärdet bör vara 40-60 timmar/km².

Med timtaxan 430 kr per kvadratkilometer motsvarar det priset 17 200 kr - 25 800 kr per kvadratkilometer.

Tidsåtgången vid revidering varierar också mycket beroende på komplexiteten, men också på hur gammal kartan är och hur mycket som ska revideras. Här kan man som kartägare nog räkna med nånstans 15-30 timmar/km², men det är viktigt att komma överens om ambitionsnivå, innan revideringen startar. Om även kurvbilden som helhet behöver ses över tar det troligtvis lika lång tid att revidera som att rita nytt. Krävs det mycket stort ingrepp på den gamla kurvbilden är det troligtvis snabbare att rita hela nytt än att revidera.

Med timtaxan 430 kr per kvadratkilometer motsvarar 15-30 timmar priset 6 450 - 12 900 kr per kvadratkilometer.

För sprint tar det normalt 2-3 gånger så lång tid per kvadratkilometer. 

MTBO
Här kommer motsvarande information som ovan att presenteras för MTBO

SkidO
Här kommer motsvarande information som ovan att presenteras för SkidO

Standardavtal
Ett standardavtal mellan kartbeställare och kartritare finns framtaget. Avtalet är benämnt Standardavtal för kartritning, inkl. upphovsrätt och hittas för nedladdning under rubrik Kartritning på sidan med stöddokument och filer. 

I Sverige finns många militära och privata skyddsobjekt som skyddas från avbildning enligt skyddslagen. Dessa objekt kan lokaliseras genom skyltningen på platsen, enligt exemplet i bilden nedan.

Dessa områden är i de allra flesta fall inhängade av staket som då karteras och fylls med förbjudet område. Dock ska stora byggnader, master och liknande innanför förbjudna områden karteras enligt kartnorm, om de är synliga och underlättar navigering för löpare i området runt omkring. Det är här det kan bli konflikt mot skyddslagen, samt i vissa särskilda fall också vid avbildning av själva staketets utbredning. 

Tidigare krävdes att samtliga orienteringskartor granskades av Lantmäteriet inför spridning. Detta upphörde dock ca 2010 då det var en omfattande och tidskrävande process, samtidigt som tillgängligheten till högupplösta flygbilder gjorde en allmän granskning av orienteringskartor överflödig.

Idag ska istället följande process tillämpas:

1. Om kartan inte har några kända skyddsobjekt, d.v.s inga objekt märkta med skylt om skydd mot avbildning enligt skyddslagen (2010:305) då krävs ingen särskild ansökan om spridningstillstånd
2. Om kartan innehåller kända skyddsobjekt, krävs ett godkännande från objektets ägare.
   1. Kolla på skyltningen vem som är förvaltare av skyddsobjektet (oftast försvarsmakten eller länsstyrelsen)
   2. Kontakta förvaltaren och be om kontaktuppgifter till objektsägaren
   3. Kontakta objektsägaren och be om tillstånd att avbilda objektet på det sätt som önskas. Objektsägaren avgör om t.ex byggnader får tas med eller inte, staketets utbredning får visas i detalj eller inte med mera. 

Sverige tillämpar IOF:s aktuella version genom vår svenska version. I dagsläget finns inga bestämda avvikelser från riktlinjerna från IOF:s Map Commission.

Avvikelser, förutom språket, kan dock i den svenska version vara omformuleringar eller förtydliganden av avsikten med IOF:s version eller de riktlinjer som IOF Map Comission har gett, genom exempel eller liknande som är av stor vikt för de svenska förhållandena, men av mindre vikt för de flesta andra länder. 

Vid avvikelser i form av felskrivningar eller eftersläpande uppdatering så gäller IOF:s aktuella version före. 

Vid tveksamheter eller upptäckta avvikelser, kontakta kartgruppen@orientering.se för rådgivning. 

Enligt tävlingsreglerna får tävling inom nivåerna 1-3 endast arrangeras på karta godkänd av SOFT, vilket i anvisningarna förklaras med att kartan ska följa av SOFT fastställd kartnorm eller sprintnorm. Det betyder att normen ska efterlevas precis som övriga delar av regelverket.

Sverige tillämpas IOFs kartnorm liksom de flesta andra länder. Kartnormen är därför likalydande över hela världen och är det allra viktigaste grundfundamentet för orienteringen som en världsomspännande modern sport. Eftersom Sverige är det största orienteringslandet i världen så är det extra viktigt att vi följer detta styrdokument, speciellt på våra värdetävlingar.

Så här säger IOFs originalversion av kartnormen om ekvidistansen, dvs höjdskillnaden mellan höjdkurvorna:

"The contour interval for orienteering maps is 5 m. In flat terrain where the slope is less than 5% (or the contours would be more than 7 mm apart) all over the area, 2.5 m contours may be used. Different contour intervals shall not be used on the same map."

Den svenska översättningen

"Ekvidistansen (höjdskillnaden mellan två närliggande höjdkurvor) för en orienteringskarta är 5 meter. I flack terräng, där lutningen är mindre än 5 % (eller avståndet mellan höjdkurvorna blir mer än 7 mm) över hela kartytan, kan ekvidistansen 2,5 meter användas. Flera olika ekvidistanser får inte användas på samma karta.

Det är alltså terrängens kupering och variation som avgör om avsteget till 2,5 m ekvidistans kan göras eller inte. Annars gäller 5 m ekvidistans. Vid svåra gränsdragningar avgörs ekvidistansen i dialog med kartkontrollanten samt berört OF (nivå 2-3) eller SOFT (nivå 1)

Vad säger kartnormen?
I kartnormen står att inga avvikelser från kartnormen får förekomma så vida inte IOF (för internationella tävlingar) eller SOFT (i Sverige) godkänt detta. 

Detta gäller då både vilka symboler som används, deras exakta definitioner i utbredning, deras färg och färgernas ordning (färg och färgordning definieras i separat dokument). Det gäller också inte minst angivna krav på läsbarhet genom minimått på ytor och linjer samt minsta avstånd mellan symboler. 

Det innebär att alla avvikelser som önskas införas måste lyftas till, i första hand utsedd kartkontrollant för bedömning, därefter till berört OF eller SOFT för godkännande. Varje avvikelse måste vara väl motiverad för sig och det ska tydligt framgå att det inte finns någon bättre lösning.

Observera dock att kartnormen delar upp sina anvisningar mellan:

• Måste / Ska / Krävs innebär att definitionen är ett absolut krav.
• Får inte / Ska inte innebär att definitionen är ett absolut förbud.
• Bör / Rekommenderas innebär att det kan finnas giltiga skäl för att under speciella omständigheter frångå en regel, men att konsekvenserna måste förstås och noggrant övervägas innan regeln frångås. 
• Bör inte / Rekommenderas inte innebär att det kan finnas giltiga skäl för att under speciella omständigheter frångå beskriven regel, men att konsekvenserna måste förstås och noggrant övervägas innan detta görs
• Kan / Valfritt innebär att beskriven regel är frivillig att använda. 

Vad innebär det?
Avvikelser i kategorin "Måste / Ska / Krävs" eller "Får inte / Ska inte" ska vara mycket sällsynta och ska kräva en tydlig motivering samt godkännande från kartkontrollant och OF/SOFT. Övriga avvikelser är lättare att motivera och också godkänna, men tänk på att man behöver göra en noggrann övervägning om det inte finns en bättre lösning. 

Avvikelser av minsta angivna storlek på ytor, längd på linjer eller avstånd mellan objekt är de vanligaste avvikelserna som behandlas. Detta görs från utgångspunkten att

om det finns plats att rita enligt kartnormen så måste man göra det

det vill säga att om två stenar ligger för nära varandra, en stig är ritad för kort, ett grönområde för litet och så vidare och det finns plats att bredda/förlänga/förstora, så måste man göra det. Då accepteras inte avvikelserna.

Om terrängen är mycket detaljerad och omgivningen inte tillåter att bara flytta eller förstora objekt, då ska kartritaren helst upptäcka detta direkt i fält och välja en annan generaliseringsnivå i dialog med kartkontrollanten. Alternativt får omgivande objekt också flytta på sig på ett sätt så att hela området expanderas. Detta kräver dock mycket erfarenhet för att inte skapa skevheter i kartbilden. 

Sista utvägen är att acceptera antingen att redovisa små ytor i en mörkare ton, stora objekt som mindre objekt eller att acceptera en viss avvikelse i kartnormens angivna mått. Beslutet kring denna acceptans ligger i godkännandeprocessen för kartor och beslutas av SOFT för nivå 1 och OF för nivå 2-3, efter motivering från kartkontrollanten. 

Vad är normalt och vad brukar godkännas?

Det finns förmodligen ingen karta som inte har en enda avvikelse från kartnormen.

Som nämnt ovan är många anvisningar rekommendationer eller uppmaningar, men inte direkta krav. Det finns dessutom mängder av information som är relativt fritt för tolkning. Därför har alla kartor avvikelser i någon form.

Däremot har de flesta kartor inga eller mycket få avvikelser i den del av kartnormen som är väldigt tydligt specad som ska-krav. Du får tex inte frångå symboldeinfitionerna och rita för små punkthöjder, elljusspår för att det var ett annat tecken förut eller rita in vägbommar som används vid tävling. 

De vanligaste avvikelserna ligger i avstånd mellan objekt samt minsta tillåtna storlekar på ytor och linjer, framför allt när terrängen är mycket detaljrik.

Avvikelser kan oftast accepteras om de är få, inte uppenbart försämrar kartförståelsen och är motiverade, tex genom att en flytt av objekt ger för många följdproblem samtidigt som objektet är mycket tydligt och inte kan redovisas på annat sätt. 

Det ska alltså vara en sista utväg och de möjliga alternativen måste ha beaktats. 

Kom dock ihåg att kartnormen också specar att om ett terrängområde är för komplext för att kunna redovisas enligt angiven kartnorm och i den skalan, så är området inte lämpligt för orientering och ska undvikas. 

Att justera kartan gällande minsta angivna mått och storlek på ytor kräver både tid och precision och måste i princip utföras parallellt med fältarbetet för att rätt generaliseringsnivå ska hittas direkt. Det är mycket svårt att genomföra justeringar i efterhand på en karta där ingen baktning tagits till läsbarhet. Detta eftersom man då inte vet vilken alternativ lösning som skulle valts istället. 

Ocad och Mapper stödjer kartrotering on-the-fly (det är endast kartfilen som behöver roteras - laserkurvor, ortofoto, banläggningfil mm. följer med).

Uppdatering görs enkelt i tre steg:

1. Beräkna aktuell kartroteringsvinkel, följ länken nedan.
2. Ange koordinatsystem och kartroteringsvinkel i programmet.
3. Efterkontroll av roterade objekt.

För att räkna ut vinkeln, läs mer här. 

2. Ange koordinatsystem och vinkel

Ange koordinatsystemet SWEREF99 TM (Referenssystem av EPSG-kod och EPSG-kod 3006 i Mapper).

För att ange vinkeln i programmet, gör så här:

• Mapper: Under Karta >> Georeferera. Ange kartroteringsvinkeln som ”Lutning".

• Ocad: Under Karta >> Transformera >> Rotera karta. Ange kartroteringsvinkeln och klicka ur kryssrutan för objektrotering. Alternativt använd funktionen Rotera karta mot magnetiska norr för att låta programmet beräkna vinkeln själv.

Nu kommer all bakgrundsdata (ortofoton, laserkurvor mm.) och banläggning att använda dessa värden automatiskt. Om inte så behöver du ange samma vinkel på dessa filer.

Texter och annan kartlayout behöver skapas roterade.

Symboler som är orienterade mot norr roteras inte! Observera att vid växling mellan OOM och Ocad kan denna inställning klickas ur, vilket då felaktigt kan rotera t.ex. V-gropar och Torn mm.

Det rekommenderas starkt att genomföra kartroteringen av nya kartor innan kartritning inleds, alternativt innan slutjustering genomförs, för att kunna jobba i en tänkbar slutversion hela tiden och undvika dubbelarbete.

3. Efterkontroll av roterade objekt

När kartan roterats behöver vissa relativa placeringar mellan objektsymboler som ej roteras och de som roteras kontrolleras.

Exempelvis:

• Texter
• Torn nära stig/vägar
• Smala myrar
• Smala områden av undervegetation
• Klipp i meridianer
• mm 

Kartritningsprogram
Det finns flera kartritningsprogram som används för orienteringskartor idag. Dessa är de vanligaste:

• Ocad
• Open Orienteering Mapper
• PC Mapper

Utöver dessa finns det flera andra program som kan användas, till exempel vid fältarbete, men som används i betydligt mindre omfattning.

Vid fältarbetet är det utöver dessa program vanligt att en analog metod används. Det vill säga att man skriver ut ett grundmaterial och fäster en genomskinlig ritfilm ovanpå, varpå man skissar sin karta. Detta grundmaterial behöver dock alltid tas fram genom något program på en dator och slutresultatet behöver alltid digitaliseras i något kartritningsprogram. 

Ocad är ett professionellt program som idag är dominerande inom framställningen av orienteringskartor, både för fältarbetet och förvaltningen av kartorna efteråt. De flesta program och verktyg som används inom orienteringen, så som Livelox, OLA, Eventor med mea har en koppling till Ocad. Ocad har dessutom ett väl fungerande stöd för banläggning. Därför är det vanligaste att färdigställda kartor levereras till kartägarna och förvaltas i Ocad-format. 

De senaste åren har andra program växt fram som på allvar konkurerar med Ocad. Till exempel Open Orienteering Mapper och Purple Pen (för banläggning).

Open Orienteering Mapper (OOM) är ett gratis open source program som utvecklas av flera personer som vill och kan bidra till dess utveckling. OOM har ett väl utvecklat stöd för kartritning i fält med en anpassad mobil version för små skärmar. Programmet har också ett enklare stöd för banläggning.

Med åren så närmar sig OOM och Ocad mer och mer, varav skillnaderna idag inte är större än att flera kartor ritas i sin helhet i OOM och levereras och förvaltas i OOM, då oftast med banläggning i Purple Pen. Det finns dock fortfarande ett par symboltekniska skillnader mellan programmen vilket gör att man inte rakt av bara kan öppna en Ocad-karta i OOM eller OOM-karta i Ocad utan att beakta dessa saker. Mer om detta kan läsas på denna sida. 

PC Mapper är ett äldre program som var ett av de första digitala kartritningsprogrammen och har använts under flera decennier. Många kartritare som under en längre tid använt PC Mapper gör det än idag, medan färre nya kartritare utnyttjar programmet då OOM och Ocad har ett modernare gränssnitt. Fältarbetet genomförs i PC Mapper medan slutjusteringarna och leveransen vanligen görs i Ocad-format. 

En vanlig fråga är om man riskfritt kan växla mellan Ocad och OOM (Open Orienteering Mapper) när man jobbar med sin karta. Många kartritare vill till exempel göra fältarbetet i OOM men slutjusteringarna och leveransen i Ocad. Kartägare som har en äldre karta i Ocad och ska revidera denna kan ibland också vilja göra revideringsarbetet i OOM. Kan man då utan problem bara öppna en Ocad-karta i OOM eller en OOM-karta i Ocad?

Svaret är Nja. För ett par år sedan, när OOM inte hade utvecklats till den nivå det har idag, var skillnaderna mellan programmen betydligt större, numera är det bara ett fåtal symboltekniska detaljer som skiljer sig åt, men som måste beaktas vid växling mellan programmen. SOFT har uppmärksammat OOM på dessa skillnader och de flesta är redan rapporterade som önskvärda åtgärder.

Här presenteras en bild som illustrerar hur effekterna kan bli när man ritar en karta i Ocad, sedan öppnar den i OOM och sedan öppnar den åter i Ocad, för att se bilden i högre upplösning, klicka här:

• Linjesymboler med kantlinjer
  • Större vägar med brun yta och svart kantlinje
  • Stora kraftledningar med dubbla linjer

Dessa symboler kan i Ocad klippas för varje ingående linje individuellt. Det vill säga man kan klippa bara den högra linjen på en stor kraftledning för en sten eller klippa bara den vänstra kantlinjen på en väg för en brant eller liknande. I OOM kan endast hela linjen klippas som en och samma symbol. 

Därför försvinner sådana klippta öppningar på kartan om man öppnar en Ocad karta i OOM. Om filen sedan öppnas igen i Ocad finns punkterna kvar men öppningarna har tappats. 

• Linjesymboler med sekundära symboler eller mellanrum mellan delsegment
  • Hjälpkurvor
  • Staket
  • Branter
  • Murar
  • Ledningar

Programmen definierar dessa linjer och dess placeringar av de sekundära symbolerna och mellanrummen på olika sätt. Därför hamnar inte mellanrummen på hjälpkurvor, taggarna på staket eller branter eller prickarna på murar, på samma ställe om man öppnar kartan i ett annat program. För hjälpkurvorna så blir detta tydligt på små hjälpkurvhöjder då de mycket sällan får två mellanrum i OOM, vilket de bör ha, men oftare får det om kartan ritas i Ocad.

• Linjesegment som döljs med ctrl-klipp i Ocad

I Ocad kan segment av linjer klippas, utan att faktiskt dela på själva linjen. Det vill säga man kan dölja segment, genom att hålla in ctrl samtidigt som man klipper. Det kan tex användas för att klippa en hjälpkurva som berör andra bruna tecken, för att slippa få korta linjesegment på varje sida med korta streck och mellanrum. Dessa ctrl-klippta mellanrum försvinner om kartan öppnas i OOM och sedan tillbaka till Ocad.

• Oregelbundenheten i ytsymboler 

Tecknen för stenig mark och småkuperad terräng ka ha oregelbundet placerade punkter. I både Ocad och OOM finns definierade ytsymboler för dessa tecken, där Ocad implementerar denna oregelbundenhet, men inte OOM. Därmed nollställs också inställningarna för oregelbundenhet för dessa symboler om kartan öppnas i OOM och sedan tillbaka till Ocad.

• Symboler orienterade mot norr

Det finns nog flera sätt att hantera detta på, oavsett så kräver det en del fokus och insikt om att problemet finns. 

Linjesymboler med kantlinjer

Ett förslag till att hantera skillnanden i klipp av linjer med kantlinjer är att bestämma med kartägaren i vilket format kartan ska förvaltas. Om den ska förvaltas i OOM så anpassas klippen också i OOM så gott som möjligt. Om kartan ska förvaltas i Ocad så görs klippningen också i Ocad. Det vill säga att om fältarbetet då görs i OOM, så avvaktar man med att klippa dessa linjer tills på slutet när slutjusteringarna görs i Ocad.

Om kartan senare ska revideras i OOM så kan man göra revideringarna som vanligt, sedan exkludera dessa vägar och kraftledningar i den nya filen och importera in kartan till en annan fil där endast kraftledningarna och vägarna från den äldre versionen av kartan finns kvar. På så sätt förblir de oförändrade. 

Linjesymboler med sekundära symboler eller mellanrum mellan delsegment

Också för dessa symboler rekommenderas att avgöra med kartägaren i vilket format kartan ska förvaltas och göra anpassningen för placeringen av mellanrum och sekundära symboler i det programmet. 

Det vanligaste är dock att kartan med tiden kommer växla mellan flera kartritningsprogram, eller skaleras om i vissa sammanhang. Då är det smidigaste sättet att placera ut styrpunkter och hörnpunkter på alla ställen där man inte vill ha ett mellanrum eller symbol. Det vill säga att man, i OOM eller Ocad, placerar ut styrpunkter på alla åsar och sänkor på hjälpkurvor och i alla hörn på staket och murar. Då är man åtminstone säker på att på de platserna kommer inget mellanrum eller tagg/prick hamna. 

Om kartan ritas i OOM och ska levereras i Ocad bör man ignorera placeringen av mellanrum på små hjälpkurvehöjder under fältarbetet och sedan justera detta vid slutjusteringen i Ocad. Annars fins risk att majoriteten av höjderna bara får ett mellanrum. 

Linjesegment som döljs med ctrl-klipp i Ocad

Så länge funktionen inte stöds i OOM så bör detta ritsätt undvikas om det finns en möjlighet att kartan ska användas i OOM framöver. 

Alternativt att man ser till att enbart göra revideringar på andra symboler och sedan importera den nya kartan till en fil med de gamla hjälpkurvorna intakta, likt rekommendationen för klippta kraftledningar/vägar, se ovan.

Oregelbundenheten i ytsymboler 

Så länge oregelbundenheten inte stöds i OOM så är det rekommenderat att rita dessa områden manuellt med de individuella punktsymbolerna. Dock kan kartområden med stora områden med stenig mark, tex klapperstensfält, karteras betydligt snabbare med ytsymbolerna.

Om kartan då ska öppnas i OOM så rekommenderas att utelämna dessa ytor och istllet importera in den nya kartan till en fil med dessa ytor intakta, lika rekommendationen för klippta kraftledningar/vägar och ctrl-klippta linjer, se ovan. 

Symboler orienterade mot norr

När en karta öppnas i Ocad, granska de symboler som ska vara orienterade mot norr och kryssa i inställningen vid behov.

Ocad och OOM har tagit fram egna versioner av symboluppsättningar för de olika grenarna och disciplinerna utifrån gällande kartnorm. Även SOFT har versioner av kartnormen på sin hemsida, detta kan vara förvirrande. 

Symboluppsättningen är inte kartnormen

Viktigt att poängtera först är att man per automatik inte följer kartnormen bara för att man använder en aktuell symboluppsättning. SOFT, Ocad och OOM gör såklart sitt bästa för att upprätthålla en aktuell och korrekt symboluppsättning som på så bra sätt som möjligt hjälper kartritaren att rita en normenlig karta. Men symboluppsättningen är just ett hjälpande verktyg. Det som kartnormen anger och vad som granskas vid godkännande av kartor är det grafiska som visas på, egenligen den tryckta kartan. Vilket också medför att bådte tryckteknik, val av papper, placering av banpåtryck med mera också påverkar om kartan följer normen. Man kan alltså ha en helt egen version av symboluppsättning, så länge det som visas på kartan är korrekt enligt norm. Dock finns det flera andra risker med detta och saker att tänka på, främst gällande tryckteknik. Läs mer om detta under frågesidan om egendefinierade symboler.

Vilken ska jag använda?

Om en karta ska ritas enligt kartnormen så är det kartritarens ansvar att se till att kartan följer denna. Ur förvaltningssynpunkt så rekommenderas att använda en aktuell symboluppsättning med enheltig symbolnumrering. Som kartritare så kan man absolut använda Ocads och OOMs egna senaste symboluppsättningar, så länge man själv garanterar att dessa inte är felaktiga (vilket de sällan är), stäm av detta med din kartkontrollant. 

För att inte vara helt beroende av en annan part har förbundet tagit fram och förvaltar en egen version av symboluppsättning för skogsnormen ISOM 2017-2 och sedan 2023 även övriga normer: ISSprOM 2019, ISMTBOM 2022 och ISSkiOM 2019.

Dessa versioner granskas av förbundet och ska vara korrekta, med avseende på linjebredder och symbolstorlekar med mera.

Kom dock ihåg att kartan, för att ritas normenligt, också ska hålla minimumavstånd mellan symboler, inte ha för små ytor, för korta linjer med mera. Symboluppsättningen är alltså bara ett hjälpmedel, men arbetet behöver utföras av kartritaren. 

Finns det några kända skillnader?

En känd skillnad som tidigare varit mellan SOFTs version av symboluppsättning och Ocads och OOMs är att SOFTs version inte innehållit punktsymboler för minimumhöjder, vilka alltså egentligen är linjeobjekt. Detta för att det rent databasmässigt och ur förvaltningssynpunkt är olämpligt att ha punktobjekt för linjer. Vid konvertering via CAD-program eller korrigeringar av linjebredder med mera ställer detta till problem. Numera har SOFT däremot övergått till att ha dessa punktobjekt i sin symboluppsättning, då det kraftigt underlättar fältarbetet, men rekommendationen är fortsatt att konvertera dessa objekt till "korrekta" linjer efteråt ur förvaltningssynpunkt. 

Det som avgör om en karta är normenlig eller inte är hur den färdiga tryckta kartan ser ut. I symboluppsättningarna som tillhandahålls av SOFT, Ocad eller OOM finns symboler som hjälper kartritaren att följa denna. Dock kan man som kartritare frestas att använda olika egna lösningar för att underlätta vid fältarbetet. 

Det kan handla om att skapa punktsymboler för "dubbelstenar" som ligger på korrekt avstånd från varandra, att lägga en vit maskning bakom bäckar för att de ska synas i sankmarker eller att använda punktsymboler för minimustorlekarna på branter och höjder, med mera. Det sistnämnda är något som tillämpats i Ocads och OOMs symboluppsättningar, men inte i SOFTs version. Orsaken till detta beskrivs nedan. 

Om det är okej att ha dessa egna symboler eller inte kan besvaras med både ja och nej. 

Om man bara tar hänsyn till själva kartan, normen och kartprogrammet som det ser ut idag och inte blandar in potentiella växlingar mellan kartprogram, banpåtryck, tryck och färgutskrifter, framtida omskaleringar, eller byte av databaser, då är det inga problem att använda egendefinierade symboler. Det som är viktigt är ju vad som visas på kartan. 

Men ur förvaltningssynpunkt så ska kartan förhoppningsvis leva i många år, med laserdata som grundmaterial bör stommen av kartan vara bra nog att hålla i kanske 50 år. Om vi blickar bakåt 50 år i tiden så är den tekniska utvecklingen enorm och allt från tryckteknik till kartritningsprogram och själva kartnormen har förändrats drastiskt. Vi vet inte om databaserna till våra kartprogram någon dag görs om i grunden eller om vi plötsligt vill byta till något annat program. Dessutom tillkommer redan idag ett antal risker kopplat till placering av banpåtrycket i förhållande till kartbilden i färgtabellen vid tryck och färgutskift. Följande saker är därför viktiga att beakta vid kartritning med egendefinierade symboler. 

• Vita masker under symboler bör undvikas
  • Till exempel vit maskning under bäckar 
  • Enligt nuvarande norm ska banpåtrycket placeras på en särskild plats i färgtabellen, tillsammans med övriga kartdetaljer. Då ska banpåtrycket överlagras av vissa maskade symboler, men inte själva maskningen. Beroende på hur maskningen är skapt och dess färg placerad i tabellen kan detta skapa konflikter mot banpåtrycket som inte går att lösa. 
  • Därför rekommenderas det att undvika i den mån det går att ha vit maskning och istället jobba med att rita symbolerna med ett mellanrum till varandra. 
• Använda punktsymboler för objekt som är linjer eller flera punkter
  • Till exempel punktsymboler för minimustorlekarna på brant eller höjder, dubbelstenar och liknande.
  • Detta är mycket smidigt vid kartering i fält men är en felaktig lagring av informationen i databasen, vilket gör att för förvaltning av kartan över lång tid kan problem uppstå om den ska flytta mellan olika filformat, om kartnormen ändras och liknande. 
  • Därför rekommenderas att använda dessa symboler som stöd vid fältarbetet, men sedan ersättas med "riktiga" punkt- eller linjesymboler. 
• Symbolnumren
  • Egendefinerade symboler får egna symbolnummer, vilket gör att kartan inte på ett smidigt sätt kan kombineras och slås samman med andra kartdelar. 
  • Därför rekommenderas att alltid hålla sig till korrekta symbolnummer och bara i undantagsfall använda specialsymboler.

Sammanfattningsvis så är det inte på något sätt förbjudet att ha egendefinerade symboler, det viktigaste är vad som visas på den tryckta kartan. Men man ska komma ihåg att kartan ska förvaltas under lång tid, i många olika program och också hantera banpåtryck och processerna för färgutskrift och offset tryck.

Ocad och OOM har punktsymboler som minimumsymboler av branter och höjder, medan SOFTs version inte har detta. Det är rekommenderat att undvika att rita dessa som punktobjekt med hänsyn till den framtida förvaltningen av kartan ur databas- och lagringsmässig synpunkt. Däremot är det inte förbjudet med hänsyn tagen till själva kartan och som den ser ut när den tas fram. Vid godkännande av kartan beaktas bara hur den ser ut "på pappret" i tryckt version. 

Det rekommenderas att använda punktsymbolerna som stöd vid fältarbetet, men att dessa sedan konverteras till "riktiga" linjer vid slutjusteringen.

Läs mer på frågesidan om egendefinierade symboler!

Att lägga en vit maskning bakom symboler görs ibland som en snabb lösning för att hantera minimumavstånd mellan symboler i samma färg. Till exempel genom att placera en vit mask runt bäckar som hamnar ovanför sankmarker men under själva bäcken, så att bäckarna framhävs genom sankmarkerna. 

Detta kan dock ställa till med problem vid tryck- och utskriftsprocessen då banpåtrycket ska placeras i färgtabellen på en viss nivå så att en del färger hamnar ovanför banpåtrycket medan andra inte. De vita maskerna ska då aldrig hamna ovanför banpåtrycket. Detta skapar ibland konflikter som inte kan lösas. 

Därför rekommenderas det att använda den vita masken vid fältarbetet men att dessa vita mellanrum istället skapas som "riktiga" mellanrum vid slutjusteringen av kartan. 

Läs mer under frågesidan om egendefinierade symboler!

Grundskala (ritskala)

Karta för tävlingsdiscipliner i skog ska alltid vara ritad för 1:15 000 enligt kartnormen. Övriga skalor ska vara uppförstoringar från 1:15 000, inkl. banpåtryck.

Skala för olika discipliner och klasser

Följande kartskala gäller för olika discipliner och klasser:

Skala för ultralång distans och långdistans ska vara:

• 1:15 000 i klasserna D/H18-21.
• 1:10 000 i D/H16, D/H35-40, samt i den öppna klassen Svår 7 km.
• 1:7 500 i D/H10-14, D/H45 och äldre, samt i alla öppna klasser utom Svår 7 km.
  Ytterligare kartor med andra skalor får erbjudas i öppna klasser.

Skala för medeldistans, stafett och nattävling ska vara:

• 1:10 000 i klasserna D/H16-40.
• 1:7 500 i D/H10-14, D/H45 och äldre, samt i öppna klasser.
  Ytterligare kartor med annan skala än 1:7 500 får erbjudas i öppna klasser.

Skala för sprintdistans ska vara:

• 1:4 000 i klasserna D/H16-40.
• 1:3 000 i D/H10-14, D/H45 och äldre, samt i öppna klasser.
  Ytterligare kartor med annan skala än 1:3 000 får erbjudas i öppna klasser.

Kartskalans historia

Från början utövades orienteringssporten på kartor i skala 1:100.000, men kartskalan har förstorats upp efter hand. Beslutet om att gå över till 1:15 000 som ritskala togs 1977.

Under 2018 gjordes en större översyn av kartskalorna. Denna ledde fram till de skalor vi har på tävlingar idag. 

Några av anledningarna till att begränsa skalorna till exempelvis 1:15 000 i stället för 1:10 000 för D/H18-21 på långdistans är för att begränsa storleken på kartbladen, undvika kartbyten och ge löparna en bättre möjlighet att följa med på kartan.

Alla vill ha läsbara kartor, men vägen dit är snårig. Den uppenbart enkla lösningen då en karta är svår att läsa - att förstora skalan - är inte självklar.

Till att börja med ska poängteras att tryckskalan för tävlingsklasser styrs av regelverket, inte av kartnormen. Mer om kartskala går att läsa i avsnittet om karta i tävlingsanvisningarna som är en del av regelverket.

Frågan om kartskala är komplex och det är viktigt med ett helhetsperspektiv, vilket förhoppningsvis framgår av den här sidan.

Bakgrund

Kartskalefrågan intensifierats sedan runt 2010. Antagligen beror det på sättet kartor ritas idag. I början av 90-talet hade alla klasser 1:15 000 och det var i princip ingen diskussion om att det var svårt att läsa kartan. Vi ska inte tillbaka till 90-talet, men någon gång där hände något.

Man kan säga att utvecklingen har skett i tre etapper: 

1. 90-talet. Kartorna började ritas med ett datorprogram. Det öppnade upp möjligheten att plocka med fler detaljer på kartan vid kartritningen eftersom det bara var att förstora upp kartbilden på datorskärmen. Det här var förstås något som försämrade läsbarheten när väl kartan trycktes eller skrevs ut och snart krävde deltagarna en större skala för att kunna läsa kartan. Vi fick fler och fler kartor i skala 1:10 000.
2. 2000-talet. Här kom handdatorerna med tillhörande GPS-teknik, vilket både ökade möjligheten att plocka med fler detaljer vid kartritningen och att precisera dessa bättre på kartan. Problemet var bara att det också ofta försämrade läsbarheten. Snart önskades åter större skala och vi fick bland annat 1:7 500 i de äldsta klasserna.
3. In på 2010-talet kom lasertekniken som kartritarna kunde använda som grundmaterial vid kartritningen. Laser innebär att höjdkurvor ner på 10 centimeters noggrannhet går att se. Vid kartritning används ofta 0,5 meters noggrannhet, men med 5 meters ekvidistans på den slutgiltiga kartan är det fortfarande en faktor 10 i skillnad. Här ritas förstås inte alla höjdkurvor från grundmaterialet med utan bara 1 av 10 kurvor tas med, men eftersom tillgång finns till alla andra höjdkurvor ner på en väldigt hög detaljnivå, blir det ofta svårt att inte ta med små formationer och "hack" i kurvbilden som kartritaren ser i terrängen, de finns ju där! Det här försämrar också läsbarheten. Lasertekniken har fått till följd att detaljrikedomen på många av våra kartor närmast exploderat och under senare delen av 2010-talet krävde allt fler 1:7 500, även ner i D/H50 och 55 - och till och med i D/H45-klassen.

Lägg där till att trycket eller utskriften inte alltid är av hög kvalité. Förr var det alltid offsettryckta kartor, vilket generellt sett ger en högre kvalité än färgutskrifter. Färgutskrifterna är alltså i många fall en försämring jämfört med de tryckta kartor vi hade tidigare.

Två utgångspunkter 

Att som lösning på ovanstående problem förstora skalan rakt av skulle troligen förbättra läsbarheten i många fall, men det är en kortsiktig lösning. Snart är vi där igen. Till och med 1:7500-delarna kommer att bli för detaljrika. 

Om då kartan följer alla mått i normen, utskriften är av högsta kvalité, men kartan ändå är svårläst, kan inte skalan förstoras då? 

Frågeställningen kan delas in i just de här två utgångspunkterna - den ena där kartnormen inte följs, eller utskriften är dålig, och kartan är svårläst. Den andra där kartnormen följs, utskriften är bra, men kartan trots det är svårläst.  

Alt. 1: Om kartan inte följer normen eller utskriften är dålig

Att förstora skalan för fler klasser, utan att ta hänsyn till ...

1. antalet detaljer,
2. om kartan är ritad efter normen, eller
3. kartans utskriftskvalité,

... är något som kan medföra ett antal risker.

Den största risken är att det öppnar upp för att det i nästa kartrevidering tas med ännu fler detaljer, vilket sker på bekostnad av läsbarheten. Likaså riskerar det att storleken på detaljerna minskas på kartan till nästa revidering eftersom de nu syns tydligare. En förminskning gör det inte bara svårare att läsa detaljerna på den nya kartan eftersom de är mindre, det öppnar också upp möjligheten att få plats med ännu fler detaljer till nästa revidering. På sikt önskas då en ännu större skala för att kunna läsa kartan och vi är tillbaka till samma utgångsläge som tidigare - en karta som inte är läsbar och ett önskemål om en ännu större skala.

En förstoring av skalan, utan att ta hänsyn till ovanstående, riskerar alltså att fortsätta den utveckling som vi sett under de senaste decennierna. Det är oftast inget fel med utveckling, tvärtom, men just i det här fallet är den inte hållbar i längden.

Det här illustreras av följande bild:

Alt. 2: Om kartan följer normen och utskriften är av hög kvalité

Om kartan följer normen och utskriften sker av en av SOFT certifierad utskrivare, finns det ändå ett antal risker med att låta områdets storlek avgöra skalan: 

• Att disciplinernas särarter suddas ut eller till och med går förlorade. En långdistansbana i H50 ska vara runt 6 km, vilket motsvarar 90 cm bana i skala 1:7 500. Det är en stor utmaning att få in på ett A3-papper som mäter 42 x 30 cm.
• Att banläggningen med hänsyn tagen till djurlivet, bland annat med väl sammanhållna stråk och viltzoner, försvåras.
• Att möjligheten för den tävlande att överblicka längre sträckor och bedöma vägval kompliceras.

Som tidigare nämnts är en förstoring av skalan rakt av inte en lösning på grundproblemet, även om läsbarheten just för stunden kan bli bättre. Viktigare är att kartorna följer kartnormens tillåtna minimimått och att karttryck och utskrifter håller hög kvalité.

Därför genomför SOFT och kartkontrollanterna en s k teknisk kontroll för alla våra värdetävlingar, vilket innebär att en granskning görs så att detaljerna på kartan håller de tillåtna minimimått som kartnormen anger för en läsbar karta. Motsvarande granskning görs av distriktens OF för nivå 2-3, då ofta med något lägre ställda krav. 

Den andra delen, hög utskriftskvalité, är också något SOFT arbetar med genom att årligen certifiera ett stort antal kartutskrivare (personerna alltså), vilka anlitas av de flesta arrangörer. Dock är inte utskrifter av certifierade kartutskrivare alltid en garanti för bra tryck. Många arrangörer använder dessutom andra lösningar för sina utskrifter, ofta med ett sämre resultat.

Går det inte att göra undantag?

Visst går det att göra undantag. Om alla kritierier uppfylls ovan - att kartan följer normen, att en certifierad färgutskrivare anlitas, att hänsyn tas till de risker som finns med disciplinernas särarter och till markaspekterna - och att området är så pass detaljrikt att det motiverar en större skala - så kan arrangören ansöka om dispens för det. Det görs genom mail till SOFTs kartansvarige (nivå 1) eller OFs kartansvarige (nivå 2-3)

Då och då uppkommer önskemålet om att släppa kartskalan fri, dvs att terrängområdet ska få avgöra vilken skala kartan ska ha, inte kartnormen.

Idag finns det två kartnormer för OL - en för skogsorientering och en för sprintorientering. Att släppa kartskalan fri skulle innebära att en norm för respektive skala skulle behöva tas fram. Det skulle också betyda att respektive skogsområde får inrikta sig på endast en typ av distans, eller att en karta tas fram för varje skala över samma område, men vem ska stå för kostnaden för kartritningen, samt för framtida revideringar för varje skala/karta?

Det skulle troligen också medföra problem vid exempelvis stafetter med olika distanser. Vilken skala och norm ska gälla?

Likaså skulle publiktävlingar med en annan distans än huvudtävlingen medföra en utmaning. Så länge kontrollpunkterna finns med på båda kartorna skulle det förmodligen fungera, men det skulle ställa högre krav på banläggning och karttryckning.

Idag har vi istället enats internationellt om en enda kartnorm för den traditionella skogsorienteringen och en för sprintorientering, och att dessa två uppfyller de behov som finns, samtidigt som de kartutmaningar vi ställs inför håller sig på en tillräckligt enkel, eller avancerad, nivå, beroende på hur man ser det.

Se mer under frågesidan om, Varför inte bara förstora kartan om den är detaljrik?

Kartnormen är definierad efter den genomsnittlige elitorienterarens löpförmåga, orienteringsskicklighet, fysik och syn. Detta gäller exempelvis löpbarhet (grönt) och passerbarhet. Det är klart att olika målgrupper för personer med olika fysiska förutsättningar berörs på olika sätt av normen. Det viktigaste är att kartan fungerar för de som ställs inför den svåraste utmaningen, vilket oftast är de som springer fortast och längst. Klasser som håller lägre löpfart har också oftast generellt sämre syn.

Att ha olika kartnormer utifrån olika fysiska förutsättningar skulle bli både dyrt och ohållbart. Målet är istället att kartorna ska vara likvärdiga över hela landet och helst hela världen så att varje målgrupp alltid ska ha samma förutsättningar från gång till gång. 

Enligt regelverket ska grundskalan för traditionella kartor vara i skala 1:15 000 och för sprintkartor 1:4 000.

För traditionella kartor får uppstoringar förekomma, se egen fråga med svar. 

Om det finns ett behov av att förstora skalan mer än vad regelverket anger kan arrangören ansöka om ett avsteg från regelverket, en så kallad dispens. 

Vid bedömningen av en dispensansökan om större kartskala är det framförallt två saker som tas i beaktande:

• Den första förutsättningen är att kartan följer kartnormen tekniskt, bland annat att kartnormens tillåtna minimimått för symboler och ytor på kartan följs. 
• Om kartan följer normen tekniskt görs en bedömning utifrån kartans detaljrikedom och läsbarhet. För att kunna avgöra detta behöver kartan skrivas ut i rätt skala.

Det är också viktigt att ansökan kan visa på att hänsyn tagits till ett antal risker som finns vid en uppförstorad skala:

• Att det i nästa kartrevidering inte tas med fler detaljer än de kartnormen tillåter.
• Att disciplinernas särarter bibehålls i banläggningen.
• Att banläggningen tar hänsyn till djurlivet, bland annat med väl sammanhållna stråk och viltzoner.

För dispensärenden gällande kartskala för nivå 1 rekommenderas ansökan till SOFT (via eget OF).

För dispensärenden rörande nivå 2 och 3 sker ansökan till OF (med kopia till SOFT:s kansli), se mer om dispens på vår allmänna sida med vanliga frågor & svar.

Den internationella kartnormens minsta symbolstorlekar och ytmått är ett resultat av över hundra års kartografi. Måtten är satta utifrån ögats och hjärnans förmåga att kunna läsa kartan i tävlingsfart och under de tuffa förhållanden som en orienterare utsätts för under ett lopp. De förhållanden som utgås från är de som den genomsnittlige elitorienteraren upplever.

Kartan ska kunna läsas i regn, i tätare skog, i mörker med pannlampa, i slutet av ett lopp då karta och plastficka vikts ett antal gånger och orienteraren slagits med både grenar och barr - och kanske också ramlat flera gånger.

Måtten är också satta utifrån att olika objekt ska gå att skilja från varandra på kartan, t ex den lilla stenen från den stenbundna marken, eller punkthöjden från den småkulliga marken etc.

Grundprincipen är att detaljer som man vill ha med på kartan ska vara läsbara i 1:15 000 för skogskartor och i 1:4000 för sprintkartor under tävlingsförhållanden, enligt ovan. 

Det beror på vad man menar med sämre.

Om man menar att kartan ska vara läsbar och kunna tolkas, då blir den i de allra flesta fall bättre om måtten och storlekarna i normen följs. Om man istället menar hur väl kartan beskriver verkligheten så kan normens krav på generalisering så klart innebära sämre överensstämmande mellan karta och terräng.

Men den avgörande frågan är vilket syfte kartan har. En bilatlas tar inte med varje hus eller liten ort eftersom syftet är att kartläsaren ska kunna ta sig fram med ett motordrivet fordon från en stad till en annan. Om sådan information också ska tas med blir det svårt att se motorvägarna och trafiklederna på kartan. På samma sätt är det med orienteringskartan. Den är ett hjälpmedel för orienteraren att ta sig från punkt A till B på snabbaste och smartaste sätt, i tävlingsfart och under alla tänkbara väderförhållanden. Om för mycket information tas med stör det den avgörande informationen för att kartan ska uppnå sitt syfte.

Ett sunt förnuft och god erfarenhet krävs dock alltid av kartritare och kontrollanter för att avgöra vart gränsen går i när tydliga små objekt ska förstoras eller överdrivas eller när dessa är för otydliga och ska tas bort eller redovisas på ett mer generaliserande sätt. Det uppstår på varje karta situationer där det går att argumentera för att avsteg från angivna mått och anvisningar i normen är "bättre" ur ett helhetsperspektiv. Detta är oftast acceptabelt, så länge det är just motiverade undantag. 

Enligt kartnormen är en av kartritarens viktigaste uppgifter att generalisera kartbilden. Därmed inte sagt att en generaliserad karta alltid är en bra karta. Generaliserar kartritaren för mycket blir kartan lättläst och lättbegriplig vid skrivbordet, men obegriplig i naturen. Kartan behöver vara generaliserad till den nivå att den är tillräckligt läsbar för löpning i tävlingsfart i tuffa väderförutsättningar, alltså att kartan ska gå att använda fullt ut på tävlingar. Det är detta som anvisningarna i normen strävar efter att uppnå. Kartor får generaliseras mer än vad som anges i kartnormen, men ett blankt papper är också lättläst, men helt oanvändbart. Där är det kartritarens roll att hitta sin generaliseringsnivå, så länge normens anvisningar inte frångås. 

De allra flesta kartor som ritas enligt normen har inte direkt en avsaknad av detaljer, de allra flesta kartor är mycket detaljrika ändå. Därmed kvarstår också en av orienterarens viktigaste moment, att kunna generalisera kartbilden för att orientera snabbare och läsa på det som är viktigt, beroende på hur banan är lagd och vad som är intressant för just den löparen i just den situationen. 

Vid redovisning av ytor kan ett områdes karaktär vara viktigt att framhäva, men en förutsättning för det är att det syns på kartan. Många små ytor slåss visuellt med varandra, speciellt ihop med komplex kurvbild. De viktigaste detaljerna kan få svårt att synas. "Syns det inte finns det inte" och om individuella små ytor ritas så att de flyter ihop ger det också en felaktig redovisning av området. I slutänden är det också en ekonomisk fråga. Det är mycket tidskrävande att redovisa alla små detaljer i vegetationen, samtidigt som det kräver mycket regelbunden revidering i förvaltningen av kartan då vegetationen ändras snabbt. 

Med ovanstående som grund ska därför varje yta som redovisas klara kartnormens minsta tillåtna minimimått. istället generaliseras större områden för att beskriva dess generella karaktär, det som är viktigast för löparen i tävlingssituation. Man kan tänka att varje detalj som tas med, även detaljer i ytor, bör vara så pass uppenbara och tydliga individuellt att de kan vara lämpliga som kontrollpunkt.

En förbättrad tryckteknik borde kunna tillåta mindre mått och mer detaljer än kartnormens satta gränser, men med CMYK offsettryck och CMYK färgutskrifter har läsbarheten i själva verket blivit något sämre. Offsettryckta kartor har blivit bättre när det gäller linjeupplösningen och passningen mellan färger, men en ökad linjeupplösning ger bara en ökad kantskärpa, vilket gör det lättare att se formerna på ytor och symboler. Det påverkar inte vår förmåga att uppfatta små ytor eller symboler.

Inte heller har den nya trycktekniken medfört förbättrade färgnyanser. Vi har de färger vi har och om ytorna är för små går det inte att uppfatta skillnaderna i färgnyanser på kartan. Särskilt problematiskt blir det med laserutskrivna kartor där det är svårt att få både rätt färger och enhetliga sådana.

I framtiden skulle dock en utveckling av tryckteknik och utskrifter potentiellt kunna påverka kartnormen till mindre tillåtna mått. 

Det finns mycket som är tydligt i terrängen, framför allt för en person som går eller står och tittar, till exempel en liten glänta eller en enebuske på ett öppet fält, men som ibland blir för litet på kartan för att bli läsbart för löparen i tävlingsfart.

Följande alternativ ges i kartnormen för en yta vars dimension är för liten:

1. Att utelämna ytan på kartan. Rekommenderas om kartan är detaljrik i området. De allra flesta små ytor upplevs inte som tydliga av löparen för de passeras så fort, om de bara är en bråkdel av angivet minimått eller har otydliga kanter, så är det lämpligt att ta bort ytan.

2. Att förstora ytan till läsbar (tillåten) storlek på kartan. Rekommenderas om plats finns och ytan är mycket tydlig i verkligheten. Ytan blir då alltså skalmässigt något för stor på kartan, men samma sak gäller t ex punkthöjder och stenar som skalmässigt ofta är avbildade större än i verkligheten (stenens 0,4 mm i diameter i 1:15 000 motsvarar till exempel 6 meters diameter i verkligheten).

3. Att ändra färg på ytan så att dess kontrast mot omgivningen ökar och läsbar storlek på kartan följs enligt normen. Detta är endast en sista utväg om ytan inte lämpligen kan generaliseras bort eller förstoras. tex om en tydlig glänta i sankmark behöver förstoras utanför sankmarken för att klara minimåttet. Eller om en förstorad yta skulle ge följdproblem i relation till andra ytor och runt dessa i omgivningen. Om så är fallet blir det upp till kartritaren att avgöra om de individuella ytorna är "tydliga" i sig och ska redovisas individuellt eller om hela området kan generaliseras med en annan symbol. Tex kan ett stort område med växlande små gläntor av svårlöpt skog (mellangrönt) och vita gläntor ritas som en helhet av skog med nedsatt löparhet (ljusgrönt).

Mest lämpligt är om kartritaren redan på plats i terrängen avgör vilket av ovanstående alternativ som ska väljas, gärna i dialog med kartkontrollanten.

Till att börja med ska karterade ytors totala areal klara minimimåttet.

För minsta tillåtna bredd på ytor anges detta antingen i symboldefinitionen för varje symbol eller generellt i stycke 2.11.3 under Minsta ytmått. 

Det som inte anges tydligt i dagsläget är minsta tillåtna bredd för vita ytor. För löphindrande skog (grönt) anges vit passager med minimum 0,4 mm bredd, men detta anges inte specifikt för vita fläckar i gult. Dock bör motsvarande mått på 0,4 mm beaktas även där. Detta är viktigt för att individuella ytor av gult och grönt ska kunna skiljas från varandra, om det är kartritarens avsikt. En grön yta som har bara standard 0,15 mm avstånd till en annan grön yta kommer upplevas som en sammansatt yta. 

Nej, varje yta räknas för sig. Inga "kombinationsytor" finns definierade i normen. 

Ett sammansatt område av ljusgrönt och mörkare grönt ska bedömas utifrån de individuella delytornas storlek i förhållande till sina egna minimimått. 

Tänk också på att vid renritning av kartan slå ihop alla delytor av samma symbol som överlappar, det underlättar kraftigt den tekniska kontrollen av kartan för att kunna identifiera ytor som är för små med hjälp av de automatiska funktioner som finns. 

IOFs Map Commision har beslutat och dokumenterat att just kolbottnar ska klassas som speciella terrängföremål, som numera redovisas med en brun triangel. (Till skillnad från den tidigare etablerade redovisningen i Sverige som speciellt människoframställt föremål, med svart ring) Motivet till detta är att:

1. Redovisning som terrängföremål är sedan länge etablerat utanför Sverige
2. Terrängföremålet är inte så dominant och därmed vill man också ha en symbol som inte är för dominant
3. Även om kolbottnar är skapade av människan så kan de vara bruna, samma gäller för grävda gropar, skärningar mm. Att de passar som terrängföremål är just för att det som syns och finns kvar är konturer i terrängen.

En vanlig fråga då är gällande att det passar så bra med en rund svart symbol eftersom kolbottnarna är just runda. Men alla kolbottnar är inte runda, ens i Sverige och även om den runda ringen anses vara bättre anpassad för svenska förhållanden så är en likvärdig internationell redovisning överordnad en svensk anpassning. 

Beslutet hos IOF kan hittas på mötesanteckningarna från IOF Map Commision den 22 juli 2020 på deras hemsida. Observera att man valt att inte skriva kolbotten som ett exempel på terrängföremål i normen för att man då också skulle behöva skriva övriga tänkbara terrängföremål. Utan detta beslut har tagits som ett tillägg just för att frågan dykt upp. 

Ett hygge utan träd och buskar ska ritas med tecken 403. Om ytan även innehåller spridda träd och buskar ska den ritas med tecken 404.

För båda gäller att den genomsnittliga höjden på vegetationen inte ska överstiga synfältet på en genomsnittlig elitorienterare. Det som styr val av yta är just om den upplevs som öppen eller inte, vilket styrs av vegetationens höjd i förhållande till synfältet. Om snitthöjden överstiger ca 1,6 meter bör ytan istället ritas vit, alternativt grön i lämplig nyans efter löpbarheten. Tät vegetation som är låg och inte påverkar synfältet redovisas med grönt raster, 407 eller 409.

Mervärdet av stödkurvor ifrågasätts med jämna mellanrum, speciellt i många delar av Sverige där inte kuperingen är så stark.

Så här säger kartnormen (102 Stödkurva) :

”Var femte höjdkurva ska ritas med bredare linje. Stödkurvorna hjälper löparen att snabbt uppskatta höjdskillnader och ge en överblick över terrängen i stort.”

Relevansen ökar såklart ju större kuperingen är, men även i flacka partier kan det vara av vikt med stödkurva:

• Det kan vara för att enklare och snabbare se hur olika höjdpartier lutar på kartan.
• Det kan också vara för att snabbt förstå hur olika höjdplatåer ligger i förhållande till varandra.
• Slutligen kan det underlätta ett vägvalsbeslut på en kortare sträcka där flera höjdpartier ska passeras.

Stödkurvor i flack terräng är också något som berörs i normen:

”Stödkurvornas nivå måste väljas med omsorg, speciellt i flackare terräng. Den mest lämpliga nivån är den mellersta kurvan i de tydligaste sluttningarna.”

Motargumentet att det skulle bli sämre läsbarhet med stödkurvor, vilket hävdas ibland, behöver inte stämma, förutsatt att stödkurvorna ritas enligt normen:

”I detaljerade partier kan stödkurvan ritas med normal höjdkurva. Mindre höjder och gropar ritas oftast inte med stödkurvor”.

Därmed är utgångspunkten att stödkurvor alltid tas med, men med omsorg i val av placering och vilka höjder som ska ritas med stödkurvan, vilket också ger en korrekt likvärdighet mellan kartor. En flackare karta har då ett fåtal stödkurvor, vilket relateras väl till mer kuperade kartor. För att kartan ska sakna stödkurvor ska dispens ges från OF (nivå 2-3) eller SOFT (nivå 1).

Hjälpkurvor ska enligt kartnormen användas sparsamt eftersom det gör kartan mer komplicerad och svårläst pga mera information, samtidigt som det kan bli svårt att avgöra åt vilket håll terrängen lutar i verkligheten. Ett överdrivet bruk av hjälpkurvor kan också lätt ge ett felaktigt intryck av höjdskillnader.

Även för korta och för långa hjälpkurvor ska undvikas. De för korta hjälpkurvorna är svåra att förstå och gör kartbilden komplicerad och svårläst. De för långa hjälpkurvorna gör inte bara kartan mer svårläst, terrängen kan också uppfattas mer kuperad än vad den egentligen är.

Så här står det i kartnormen om hjälpkurvor:

"De används enbart när fullständig redovisning med vanliga höjdkurvor inte är möjlig.
Hjälpkurvor ska inte användas som intermediära kurvor. Endast en hjälpkurva bör användas mellan närliggande höjdkurvor."

Det betyder att hjälpkurvor endast används där det inte är möjligt att använda helkurvor, samt att endast en hjälpkurva bör användas mellan två helkurvor. 

Exempel på vad som är OK:

• Slutna mindre hjälpkurvor, dvs höjder och gropar ovanför/under andra hjälpkurvor.
• I undantagsfall hjälpkurvor på olika höjdnivåer där "glidning" med helkurvor inte är lämplig. tex i flacka sluttningar eller generellt flack terräng uppstår dessa problem. Det ska dock kunna motiveras för varje enskilt fall varför det inte finns någon bättre lösning. Hjälpkurvorna ska alltid kunna ritas enligt minst minimumlängd. 

Exempel på vad som inte är OK:

• Hjälpkurvor som inte tillför någon information, till exempel längre hjälpkurvor parallellt med, och mitt emellan, två höjdkurvor.
• Hjälpkurvor på olika höjdnivåer som kan ritas på annat sätt.
• För korta hjälpkurvor för enstaka terrängkonturer, som en ensam ås eller sänka, särskilt om dessa är otydliga i terrängen. 

Om kartan inte på ett bra sätt kan redovisa terrängen i vissa fall, kan detta i första hand lösas med kartklipp och bildexempel i PM. Att ange anvisningar i PM gäller också för eventuella enstaka avvikelser från kartnormen.

Om ett terrängområde generellt inte på ett bra sätt kan redovisas med gällande kartnorm, är området inte lämpligt för orienteringsarrangemang inom nivå 1-3.

Följande är hämtat från kartnormen:

201 Opasserbar brant (L = linjeobjekt)

Opasserbar brant, stenbrott eller skärning som är så hög och brant att den inte kan eller är farlig att passera. Lutningsstreck kan utelämnas om utrymmet är begränsat. Baslinjens avslutningar kan vara avrundade eller raka. Vid redovisning i plan måste baslinjen vara minst 0,35 mm bred. Kortare lutningsstreck kan användas vid linjesluten.

202 Passerbar brant (L)

Om fallriktningen inte klart framgår av kurvbilden, eller för att förbättra
läsbarheten, kan taggar ritas nedåt i lutningens riktning. Taggarna ska redovisa brantens horisontella utsträckning. Baslinjens avslutningar ska vara rundade om taggar inte ritas.

Alltså redovisas alltid taggarna på opasserbara branter, så länge de får plats och inte skymmer viktig information. På passerbara branter redovisas de aldrig, så länge de inte ökar läsbarheten eller lutningen är oklar. 

Det finns inget eget tecken för vindfällen i kartnormen. Den främsta anledningen till det är att redovisning av enstaka mindre vindfällen snabbt gör kartan inaktuell/felaktig pga skogsbruk, stormar och bortplockning av vindfällen av markägaren (vilket hen är tvingad enligt lag att göra). Dessutom blir kartan mer svårläst och viktiga detaljer riskerar att försvinna i kartbilden. 

Enstaka större vindfällen ska ritas med relevant grönt yttecken och med hänsyn till minimimått. Den slump som t ex en ej redovisad passage genom flera vindfällen kan innebära är inte större än den slump som en ej redovisad djurstig genom ett grönområde motsvarar. Inte heller mer slump än den ej redovisade skillnaden mellan en svårlöpt (t ex sandig eller vattensjuk) stig och en snabblöpt stig. Ytterligare exempel är den ej redovisade skillnaden mellan snabblöpt mossunderlag och betydligt mer svårforcerad ljung/blåbärsris i tallhedsterräng. Det finns många liknande exempel. Om behov finns av ett tydliggörande av karaktären för olika områden rekommenderas en förklarande text i tävlings-PM. 

Individuella vindfällen kan bara redovisas om de är mycket stora och påverkar sikt och framkomlighet så pass att de kan formritas som grönområden större än minimummåtten. Detta kan gälla för stora/långa vindfallna granar som med sitt grenverk gör dem i princip opasserbara.

Även ett område med vindfällen som innebär nedsatt löpbarhet ska redovisas med relevant grönt yttecken och med hänsyn till minimimått. Det innebär att:

• Områden med vindfällen som ej påverkar sikten redovisas med tecken 409 (svårlöpt) eller 407 (löphindrande). Svårframkomliga/opasserbara områden redovisas alltid med 410.
• Områden med vindfällen som påverkar sikten, redovisas med tecken 408 (svårlöpt) eller 406 (löphindrande), men oftast är dessa områden mer eller mindre oframkomliga, vilket betyder att tecken 410 då bör användas.

Opasserbara (farliga) större områden med vindfällen redovisas med tecken 710 på tävlingskartor.

Den helgröna linjen enligt tecken 410 är enbart avsedd för opasserbara häckar.

Vad säger kartnormen?

Följande står att läsa i normen: 

505 Footpath 
Lättlöpt stig, cykelspår eller gammalt fordonsspår. 

506 Small fothpath 
Löpbar liten stig eller drivningsväg som kan följas i tävlingsfart.

507 Less distinct small path 
En mindre tydlig / synlig löpbar liten stig eller drivningsväg

508 Rågång, drivningsväg eller annan smal öppning (L)
En rågång (smal linjär öppning) eller tydligt spår (drivningsväg, sandspår,
skidspår) som inte har en tydlig löpbar stig. Löpbarheten visas med en något tjockare gul, grön eller vit bakgrundslinje.
utan bakgrundslinje: samma löpbarhet som omgivningen
gul 100%: bättre löpbarhet
vitt i grönt: normal löpbarhet
grön 30%: nedsatt löpbarhet
grön 60%: gångfart

När ska 508 användas?

Tecken 508 ska alltså endast användas om det är fråga om en upphuggen gata i terrängen. Om det är en tydlig löpbar stig på marken i den upphuggna gatan så gäller 505-507. Således är inte 508 okej. I övrigt anges löpbarheten med lämplig bakgrundsfärg.

Varför stigredovisning utifrån tydlighet och inte löpbarhet? 

Kartnormen anger stigar 505-507 utifrån deras bredd och tydlighet, inte hur snabba de är att springa på. Det grundar sig i den stora variation som kan finnas i markbottens beskaffenhet, samt hur stigen brukas. Stigens underlag kan till exempel bestå av sand, morän eller lera vars löpbarhet varierar mycket vid olika nederbörd och över årstiderna. Löpbarheten påverkas också av hur mycket hästar, mountainbikes, enduromotorcyklar och traktorer brukar stigen. 

Liksom skogskartor ska kartorna inte avbilda verkligheten exakt utan just beskriva området för löparen i tävlingssituation, vilket i sprint är en mycket snabbare och intensivare situation.

Det viktigaste är att kartan är ritad så att den tävlande snabbt ska kunna identifiera hinder – vad som är tillåtet respektive otillåtet att passera. Vart kan man springa och vart kan man inte springa? Höjden på staket, murar etc. är oväsentligt, små utsprång och detaljer på byggnader är oväsentliga, det är tillgängligheten, framkomligheten och löphastigheten som styr. 

Ett exempel på när det viktigaste är att redovisa passerbarheten i sprintorientering är då det finns ett räcke ovanpå en hög murkant. Ovanifrån syns bara räcket, nerifrån är murkanten det framträdande.

Observera att SOFT har lyft till IOF under juli 2022 en önskan om förtydligande kring huruvida det är tillåtet att redovisa linjesymboler på varandra. Detta är under utredning hos IOF, men i dialogen enas både SOFT och IOF om att det är mycket olämpligt att redovisa en passerbar linjesymbol överlagrad med en opasserbar linjesymbol. Till exempel ett passerbart staket på en opasserbar mur, då detta kommer se ut som ett opasserbart staket men med en tagg, varpå symboldefinitionerna och vad som skiljer ett opasserbart staket från ett paserbart staket fallerar, då både antalet taggar och linjebredden ska vara annorlunda. Detta skapar förvirring. I stundens hetta under tävling kan det hända att en löpare tar ett vägval baserat på antalet taggar på linjen och därmed måste vända. 

Eftersom den opasserbara muren/branten är mycket viktigare som kartsymbol för löparen än det passerbara staketet bör i dessa situationer enbart den opasserbara symbolen redovisas. Förtydliganden om detta är att vänta i uppdateringar av kartnormen. Om det finns plats kan staketet också ritas, men förskjutet inåt på den övre nivån så att korrekt avstånd anges mellan symbolerna.

För situationer är ett passerbart staket finns ovanpå en passerbar mur/brant är tolkningen svårare. Först måste kartritaren bedöma om kombinationen mur + staket också är passerbar eller om det är lämpligare att rita allt som en opasserbar mur eller opasserbart staket. Annars väljs lämpligen den passerbara symbol som är mest framträdande. Avgörande är "hur upplevs det i terrängen"? Det finns situationer där det kan vara lämpligt att redovisa två passerbara symboler överlagrade på varandra, tex ett litet staket på en stenmur eller liknande. Detta är under utredning av IOF hur det ska hanteras, men i dagsläget går det inte att säga att det är uttryckligen förbjudet. Dock ska alltid stor vikt läggas till läsbarheten och kartförståelsen, vilket gör att det är upp till kartritaren att avgöra vilken beskrivning som bäst redogör terrängen för löparen i tävlingsfart samt att placera taggar, prickar och andra detaljer på lämpliga platser. 

Den tävlande ska känna till att det kan finnas flera orsaker till varför något ritas som opasserbart - krav från markägaren, fara för den tävlande, fara för andra människor eller djur etc.

Likaså ska den tävlande känna till att räcken, staket, stängsel och murar kan se ut på många olika sätt - och även att utseendet kan variera beroende på från vilket håll man kommer.

Att de är passerbara är inte samma sak som att de är tillåtna att passera. Tomtmark (eller tät vegetation) intill låga staket och murar är ett bra exempel på detta. Per definition är de inte tillåtna att passera, vilket betyder att de bör redovisas just som otillåtna att passera. Om inte muren eller staketet är särskilt framträdande räcker oftast en redovisning med konturlinje. 

Här är det dock av stor vikt att kartritaren tänker till och avgör i vilka situationer det faktiskt är lämpligt att redovisa staketet. Om det rör sig om ett lågt staket på ett stort förbjudet område, finns det knappast någon risk att löparen får för sig att passera över området. Problemet är mycket större för små och smala förbjudna områden, som tex när passerbara staket på en parkering gränsar till en 2m bred plantering eller liknande. Då kan det passerbara staketet lura löparen att de är en tillåten passage. Den olivgröna färgen är svår att skilja från gult när ytan blir liten eller smal. 

Undvik generellt att ge dubbla budskap, om det inte är nödvändigt för terrängförståelsen av området. I sprint är dock passerbarheten kraftigt överordnad den exakta terrängåtergivningen.